L  i  n  u  s   G  å  r  d  f  e  l  d  t

 
 

Född 1981 och bosatt i Karlstad. Har tidigare utgivit Men golvet har ingen mun (2009), Gråbergsång (2012) och Lys med apan (2015) på Albert Bonniers Förlag. Hösten 2017 utkom diktboken Nya Pangea på det danska förlaget Virkelig (på svenska), i deras skriftserie Bestiarium. I februari 2019 utkommer nästa diktbok, Den råttan, på Albert Bonniers Förlag.


Kontakt: linusgardfeldt(at)hotmail.com

Foto: Cato Lein

I en text som publiceras i samband med utgivningsfesten för Den råttan skriver

Jonas Ellerström:


DET HAR GÅTT TIO ÅR sedan Linus Gårdfeldt debuterade med Men golvet har ingen mun, en diktsamling som stack ut genom sitt signalgula omslag och sitt lågmält originella innehåll. Lugnt och säkert, utan yviga verbala gester, återgav boken en dröm om tillhörighet och metamorfos, en fabel om människa och räv, som var fängslande då och som fortsatt att vara det genom flera omläsningar.

        Karaktären av berättelse, av genomtänkt helhet, skilde Gårdfeldts debut från det mesta av den samtida poesin. Denna dragning till det episka har fortsatt att prägla hans produktion, som nu omfattar fyra fullängdsböcker och ett mindre, bibliofilt häfte. Också i vårens bok, Den råttan, gör det episka sig gällande men har transponerats till ett självbiografiskt, dagboksliknande flöde.

        Tydligast berättande av böckerna är den andra, Gråbergsång, som i en egenartad blandning av mörk folksaga och socialreportage skildrar existenser på marginalen av det välordnade samhället. Dessa moderna troll, som är såväl yttre som inre, väcker både avståndstagande och en dunkel längtan efter att få tillhöra deras krets. Bergtagningen som sker är frivillig, men inte permanent, ett försök till egenintegration vars utfall bokens slut lämnar öppet.

        Tankar om tillhörighet är viktiga i alla Gårdfeldts böcker, och samman med det episka draget och den skickligt genomförda men återhållsamma formen ser jag detta som en grundstruktur för hans hittillsvarande författarskap. Den oro och den plågsamma upplevelse av att inte höra till som driver de två första böckerna efterträds i den tredje, Lys med apan, av ett ljust men aldrig lättköpt lugn. Här sker ett uppbrott, en nystart, en familjebildning som medför ett inlemmande i vardagen och en nyupptäckt av den sinnliga världen, till dels sedd genom barnets ögon. Utan att falla för frestelsen till idyll är det en lycklig bok, en bok fylld av kärlek.

        Stämningsläget är annorlunda i den nya boken Den råttan, som tar sats från och spjärn mot de tidigare böckerna och utgör en energisk nyorientering. Ambitionen att skriva det som går att skriva, att formulera sig så tydligt som möjligt bryts dock mot en frustration över författartillvaron och en stark ilska gentemot dagspolitiska tendenser och debattklimat. Råttan kilar över sidorna som tecknet för allt som skaver, underminerar och förgiftar sammanhang som borde fungera, borde vara generösa och tillåtande.

        Tvivel sätter in och drabbar språket i sig, den egna litterära verksamheten och litteratursamhället. Komiskt, bitskt satiriskt, med munter självironi och provokativ humor tar Gårdfeldt mått på sig själv och samtidspoesin och kommer fram till att inte mycket duger. Men innan grimasen kunnat stelna och apatin hunnit drabba får boken ny energi och vidgas till en slutdikt som bärs av rytmkänslighet och tilltro till språkets och tillvarons poetiska dimension. De avslutande raderna är samtidigt en vacker öppning, utåt och framåt:


i halsen barren älven ringlar timmar och tänder

spegelblickar blundar porlande drivande

ett vidöppet vattenfält i det skrivna

och det skrivna blir som det är skrivet

medan ansiktet ständigt byter ut sina bokstäver


Jonas Ellerström